Jag gissar att jag kan vara den på Onda Cirkeln som har varit mest negativt inställd till Supergirl, DCs första tv-satsning med en kvinnlig protagonist, skapad Ali Adler samt samma personer som ligger bakom mitt favorithatobjekt Arrow samt The Flash och Legends of Tomorrow. Av promomaterialet att dömma tyckte jag att serien verkade vara lite väl cookie-cutter (av samma anledning har jag heller aldrig sett en enda Superman-film), att Benoist kändes rätt platt och tråkig i rollen som Kara Denvers, a.k.a Supergirl, att seriens försök till ett feministiskt budskap i trailern mest gjorde mig irriterad och att det hela överlag bara kändes rätt b, rent ut sagt – och inte på ett bra vis. Det här gjorde mig inte direkt mer pepp, heller.
Men medan Nahal och Fia fann piloten rätt medioker – Nahals ljumma recension finns att läsa här och fungerar dessutom bra som intro om en inte vet vad serien handlar om – blev jag rätt såld och spenderade några kvällar med att titta ikapp i sex avsnitt som sänts hittills. Supergirl är definitivt en mindre mörk och gritty superhjälteserier än sina ovan nämnda föregångare, men där jag trodde de skapat en Djävulen bär Prada-romcom-serie eftersom det ju såklart är det enda som lockar kvinnor, duh, balanseras de olika genre-elementen bra i serien. Supergirls ljusare färgpalett känns mer som ett val att visa upp en annan del av superhjältelivet och -genren, helt enkelt, snarare än ett aggressivt försök att marknadsföra den gentemot kvinnor eftersom alla vet att alla kvinnor älskar mode och romantik, right?
Med det inte sagt att Supergirl inte är skapad med en framförallt kvinnlig publik i åtanke. Det är den, men istället för att sälja in Supergirl som den snygga Smurfette-tjejen omringad av män, lockar den med annat: väletablerade relationer mellan kvinnor och feminism 101. Och inget ont menat med det: jag gillar överlag de feministiska poänger serien lyfter fram och även om mycket av det är rätt basic, är det väl värt att upprepa. Om och om igen. Dock börjar jag bli rätt trött på alla dessa serier (men några få undantag) – Supergirl, Jessica Jones, Orphan Black, Agent Carter, eller vilken nu veckans mest feministiska serie råkar vara – endast lyfter fram och hyllar vita, heterosexuella kvinnor. Att lyfta fram andra typer av kvinnor och deras specifika erfarenheter är feminism 101, inte någon avancerad, frivillig tillvalskurs.
Vidare är det också lite ironiskt, om än väldigt kul, att Supergirl öppet kritiserar superhjältegenrens mansfokus, när skaparna är de som gett oss Arrow och The Flash, serier som genomgående gör exakt det Supergirl kritiserar. Det känns lite som en Dove/Axe-situation, eller så har helt enkelt Adler ett fastare grepp om seriens styrspakar än Berlanti och Kreisberg. “You may know his [Superman’s] story. The story you don’t know is that I was sent to protect him”, säger Kara i en voice-over i piloten och Superman och hans berättelse ligger som en skugga över allt Kara gör i sitt liv, framförallt efter att hon sätter på sig manteln och blir Supergirl. Media och allmänheten är snabba med att dra jämförelser och genom dem nedvärdera henne och hennes bedrifter – eftersom hon är kvinna, är serien tydlig med att poängtera.
Samtidigt som mycket av all den negativa kritik Supergirl får beror på att hon är kvinna, gillar jag också att hon som superhjälte faktiskt måste hållas ansvarig för sina handlingar. Vid ett tillfälle räddar hon en skolklass med barn från två män som kör vårdslöst och även om det var tillfredställande att se dem köra in i Supergirl och förstöra sina bilar (och Karas “It’s always men who go crazy behind the wheel”-kommentar – som för övrigt redan gjort mansrättsaktivisterna arga), så gillar jag att diskussionen om superhjältars övervåld och om det är okej att göra vad en vill bara för att en räddar folk faktiskt dyker upp, även om den kanske varit mer aktuell i vissa andra serier.
När det gäller seriens specialeffekter är jag även där positivt överraskad, även om Supergirls flygscener är rätt fula och vissa av hennes övernaturliga fiender är väldigt, eh, fantasifulla (roboten i ”Red Faced” – wtf?). Jag gillar också att de behållit grejen att låta mycket av villain-konfrontationerna ta plats i snyggt upplysta övergivna byggnader och varuhus från Arrow samt att de inte är rädda för att låta Benoist filmas ur grodperspektiv för att se mäktig ut eller göra fula grimaser under actionscenerna.
Till skillnad från Arrow är Supergirl dessutom kul utan en massa irriterande skit på köpet. Jag har redan nämnt det, men det tål att upprepas: Supergirl har inte bara Kara Danvers som ensam bra kvinnlig karaktär, även om hennes Team Supergirl (hittills) består av de manliga kollegorna James Olsen och Winn – den förra som är en rolig karaktär och den senare som mest är irriterande med sin obesvarade crush på Kara, utan också en lång rad bra kvinnliga karaktärer, vars relationer med Kara är väl interagerade i handlingen och serien: Cat Grant, hennes hårda chef som ändå ofta ger Kara – och ovetandes Supergirl – bra råd; Alex Danvers, Karas adoptivsyster som jobbar för the Department of Extranormal Operations som biolog och fältagent; Karas biologiska mor Alura, som visserligen är död men är en viktig del av Karas utveckling genom flashbacks, samt Aluras syster Astra; och Lucy Lane, Lois Lanes syster och James ex-flickvän som plötsligt dyker upp i National City.
Dessutom har Supergirl precis blivit förlängd för en hel första säsong och vi vet att Emma Caulfield fått en roll som Cameron Chase och att Italia Ricci kommer dyka upp som “long running DC villain” Silver Banshee, så vi har ännu fler potentiellt intressanta kvinnliga karaktärer att se fram emot. Kan de inte snälla plocka in systrarna Lance, Nyssa, Helena och Thea och låta dem få några vettiga storylines också?